MENY
Är intelligens ett värdeneutralt begrepp?
Intelligens är ett omdiskuterat begrepp och långt ifrån värdeneutralt. Frågor som: "kan man ens mäta intelligens?" och "är inte alla intelligenta på sitt sätt?" brukar florera inom skolvärden. Det stämmer såklart att alla människor har förmågor som kan vara mer eller mindre utvecklade eller framträdande i olika situationer. Det stämmer också att intelligens inte är helt enkelt att mäta, och att det precis som med alla andra kliniska instrument lämnar ett visst mått av osäkerhet. Det vi däremot vet är att vi föds med olika förutsättningar att utveckla det vi kallar för intelligens, såsom problemlösande, logiskt tänkande och förmåga att tänka abstrakt.
En normalfördelningskurva brukar illustrera hur intelligens är fördelat över en population där intelligenskvot (IQ) 100 är i mitten, alltså det som är mest vanligt. Den senaste tiden har mycket fokus riktat mot de särskilt begåvande eleverna, de som ligger i den högra delen av normalfördelningskurvan med ett IQ på 125+.
Jag uppelever att det ibland är svårt att kunna prata om att vi alla har olika förutsättningar. Det betyder inte att det ena är bättre än det andra och det betyder absolut inte att de elever som kan sägas vara särskilt begåvade alltid har det lätt för sig. Snarare tvärt om är detta elever som riskerar att hamna i utanförskap; som inte tillåts utvecklas i sin egen (ofta snabbare) takt och som har svårt att hitta vänner där de kan känna sig förstådda eller ha ett utbyta med.
Men de elever som befinner sig i den vänstra delen då? De elever som har en begåvning som anses vara lägre än genomsnittet? Elever med en begåvning som motsvarar IQ 70-80 +/- 5 har ofta oerhört svårt att nå målen i skolan. Ofta släpar kognitiva förmågor och färdigheter efter, som till exempel arbetsminne, abstraktionsförmåga, kunna urskilja likheter och skillnader, förmågan att planera, metakognitiva förmågor, förmåga att rikta och bibehålla fokus osv. Många gånger utvecklar svagt teoretiskt begåvade elever problemskapande beteenden vilket å ena sidan gör dem synliga, men å andra sidan förblir grunden till beteendet osynligt.
Om vi tittar på målen för vilka kunskaper, förmågor och färdigheter som elever ska utveckla i gymnasieskolan. För ett E i betyg i religionskunskap 1:
"Eleven kan översiktligt redogöra för och analysera världsreligionerna och några livsåskådningar samt översiktligt redogöra för deras kännetecken och uttryck historiskt, i samtiden, i Sverige och i omvärlden. I sin analys förklarar eleven enkla samband och drar enkla slutsatser om världsreligioner och livsåskådningar i relation till individer, grupper och samhällen utifrån olika tolkningar och perspektiv. Vidare kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan världsreligionernas människosyn och gudsuppfattningar och underbygga sina resonemang med enkla argument" (Skolverket, 2011).
Eleverna ska kunna: redogöra; analysera; förklara samband; dra slutsatser utifrån olika tolkningar och perspektiv; redogöra för likheter och skillnader och kunna underbygga resonemang. Allt detta ställer oerhört höga krav på exekutiva funktioner och väl utvecklade kognititva förmågor.
Jag kan inte låta bli att undra om Skolverkets uppställda krav möjliggör för alla elever att lyckas, eller om vi tvingar in vissa elever i misslyckande efter misslyckande? Om vi ska lyckas möta de svagt teoretiskt begåvade behöver vi kanske kunna prata om intelligens på ett värdeneutralt sätt, om det ens är möjligt.
Att diskutera:
Hur ska vi kunna prata om intelligens eller begåvning utan att stigmatisera? Hur kan vi hjälpa dessa elever om vi inte kan identifiera problemet? Är kunskapskraven ens rimligt formulerade? Eller är det meningen att 15% av eleverna ska misslyckas? Är skolan till för alla?
Vidare läsning på ämnet svag teoretisk begåvning
0